
Mina fina släktingar i England påminde mig vänligt om att det skulle vara trevligt om de också kunde läsa min blogg. Därför kommer detta inlägg och några framtida inlägg att vara på engelska. Jag litar inte på Google translate och måste översätta inläggen själv. Jag har helt enkelt inte hittat tid att skapa två sajter i den här bloggen, en för engelska och en för svenska. Även om jag är bra på digital juridik, är jag inte en teknisk guide, så allt tar längre tid för mig när jag försöker träna på att lägga upp inlägg på Wix webbplats. Så var snälla och stå ut med mig!
Mitt hjärta säger mig att mitt sanna kall är att hjälpa andra att få kontakt med: (1) sin egen inre guru; och (2) deras nära och kära på "andra sidan". Detta har alltid varit mitt främsta syfte. Först nu är jag redo att också ta steget upp och äga min sanning. Jag älskar att vara advokat mitt i karriären. Älskar känslan av att öppna en lagbok, bränna ett ljus, smutta på mitt nybryggda kaffe och argumentera juridiskt. Hela mitt liv tänkte jag att jag måste välja mellan att ha en juristkarriär eller att vara medium. Naturligtvis vet jag nu att tron drevs av rädsla för att bli ifrågasatt och förlöjligad. Jag förstår andra människors åsikter om detta och om man inte har känt och upplevt den kärleksfulla kopplingen till en själ som gått över, är det svårare att acceptera en sådan verklighet. Jag respekterar det och i många år var jag själv skeptiker tills det hände mig.
Jag har haft turen att få budskap till mig från andra övnings- och träningsmedier. Folk som aldrig träffat mig kunde berätta om släktingar (som gått över) som jag knappt kände själv. Jag var faktiskt tvungen att verifiera uppgifterna med mina egna föräldrar och släktingar innan jag visste att det var sant. Att knyta an till en ande som träningsmedium är både spännande och nedslående ibland. Som vi har fått lära oss, om man inte är i balans bör man avbryta en session, oavsett hur nedslående det än kan vara.
På mediumkursen förra helgen (Camilla Elfving-Elfving Institutet) placerade sig de nära och kära i närheten av personen de hade ett budskap till. De väntade tålmodigt tills det var min tur att stå framför alla. Jag "såg" dem tydligt framför min inre syn. De vidarebefordrade bilder och gav mig sina personligheter och gav meddelanden som bevis på vem de var. Meddelanden om deras förflutna plus bevis på att de fortfarande var kvar då och då. Det var härligt och känslosamt ibland. Nytt är att jag fick första bokstaven i namnet för någon de kände och som de ville skicka en hälsning till.
Jag fick också underbara meddelanden från de andra träningsmedierna från mina nära och kära som har gått över. Jag kände inte de andra deltagarna och de kände inte mig. Endast en person på kursen kände mig från förra kursen med Camilla Elfving (min handledande Medium-lärare). Nu kommer lärdomen att dra för en driven karriärkvinna som jag själv, som har ”ambition” som min ledande stjärna. Jag vill avancera snabbt och NU. Det är verkligen ett tveeggat svärd. Å ena sidan ger det mig styrkan att lära mig snabbt. Å andra sidan tröttar det ut mig och försätter mig i fara att ignorera min egen kropp, sinne och själ. Så varför skulle det vara annorlunda när man tränar till medium? Det är det inte. Faktum är att den största läxan jag har lärt mig hittills på den här resan är att det är ännu viktigare att vara i balans när man försöker få kontakt med en ande. I en cirkel under veckan visste jag att jag var utmattad men ville ändå pressa mig. Länken som kom in från en kvinna kändes svag med många meddelanden som vidarebefordrades men mitt sinne, det är mitt fysiska sinne, kunde inte tolka bilderna bra. Ingen i gruppen kände igen kvinnan tydligt och jag var tvungen att släppa taget. Total besvikelse för mig till en början då det kändes fel att anden inte identifierades eller "bekräftades". Jag tyckte liksom synd om henne och mig själv för att jag inte var "tillräckligt bra".
OCH... det var då livets underbara lektion gick upp för mig (uppenbarelseögonblick). (Äntligen!, skulle man kunna argumentera...) Jag lärde mig läxan: Jag är ett instrument för universum och andevärlden i dessa sessioner, men för att göra detta måste jag först lyssna på mitt eget hjärta och själ. Det här är inte en "karriär" utan ett kall. Jag måste älska mig själv och att älska mig själv betyder att ta hand om mig själv framför allt. Det fick mig att reflektera över den intensiva arbetstid jag haft under de föregående veckorna. Jag var helt enkelt ur balans och dessutom ville jag hålla en lektion ’en-till-en-sittning´ senare i veckan, trots min utmattning. När jag äntligen insåg den värdefulla lektionen avbröt jag sessionen. Omedelbart. Man ska aldrig försöka ta kontakt med ande om man inte är i full balans. Länken kan vara bra och sann men om saker och ting inte går som "planerat", kan det komma med en rad nedslående känslor som inte har något att göra med länken du just har haft. Bara för att man är obalanserad. Så den här helgen ägnar sig detta träningsmedium åt självkärlek och lugn vila. Inte mycket kontakt med andra själar förutom min familj, husdjur och skogssjälarna. J (Märk väl - att skriva det här inlägget har varit en viloupplevelse. :)
De säger att man inte kan lära en gammal hund att sitta. De har fel. De kan man.
Comments